MariaElisabeth

Idag har de vart en riktig skit dag!
Elias och jag har vart sura på varann heladagen och han jävlas och jag är en jätte dålig mamma och är tjurig och orkar inte med att han gör allt för att bråka...
Somliga dagar är så för familjelivet är långt från alltid lyckligt!
Min lilla terrorist är expert på att gå alla på nerverna och han spelar sina kort bra och testar gränser.

Han är sämst på att lyssna vilket idag resultera i att han typ sket på sig när han öppnade ytterdörren och Hannas två hundar rusar ut och skäller som gud vet vad på en annan hund! Barnen flög omkull, Elias blir jätte ledsen då han vart rädd och vet att de är hans fel, hundarna är tokiga och jätte nära på att hoppa på den andra hunden då den va lös! Panik råder mellan två rädda föräldrar och vi skäller av rädsla och Elias har nog nu förhoppningsvis lärt sig att man lyssnar på vad vi säger...
Antagligen inte men...

Känns som jag bara har sagt åt och skällt idag och känner mig som världens sämsta mamma! Hur mycket tålamod är de meningen att man ska ha? Ska man behöva skrika för att barnen ska lyssna? Är de tillåtet att känna sig hjälplös och att man inga krafter har kvar??